Utveckling som avtog..

Bara för att jag inte skrivit på ett par dagar.. Så kommer här två inlägg nästan på raken!

Fick detta kort, som Gudrun fotat under belöningskursen hos Carro på Hundid. Snart blir det kurs igen! Första helgen i mars ska vi ju till Klickerklok på tävlingslydnadskurs! Jag behöver det verkligen! Känns som att utvecklingen avtog nånstans där då studenten från Hundsport togs..

 

Promenad och träning med alla tre

Inte lika regelbunden uppdatering nu de senaste dagarna

Har blivit flera promenader med mamma och hundarna, vilket är en fröjd för alla inblandade. Tog en träningsstund igår och tränade alla tre fyrbenta. Skojigt! Det är inte så ofta jag tränar Nickie eller Indra annars.

Idag fick jag ledigt (hemstudier), woho! Så jag tog ut alla tre vovvarna på lunchen. Och Tobbe följde med, kors i taket! Märks inte ett dugg att Skurk skulle ha spondylos..

Fått tid hos Strömsholm!

På måndag nästa vecka klockan 16:30 ska vi till deras bästa ortoped!

 

http://www.zazzle.se/

Gråtattacker blev skogspromenad

Dagen började väl i princip med att pappa hörde av sig på Viber och frågade om jag skulle med ut och gå i Villingsberg. ”Nja, jag vet ju inte för Skurk”, fick jag svara.

Efter att sedan ha pratat med mamma i telefonen och resonerat så bestämde vi oss för att jag skulle ta de där korta koppelpromenaderna i skritt istället, tills att vi varit på Strömsholm och fått nya restriktioner.

När jag la på luren började tårarna rinna, mer och mer. Jag tror inte att man förstår om man inte själv är där (eller om man inte är känslig som mig), men det var hemskt. Hemskt att behöva tacka nej för att vi ska göra annat – Som att gå en kort promenad i koppel i skrittempo…

Jag tänkte på hur Skurk hade varit igår. Trots ridhusträningen när vi tränade lydnad, så gick han fram och tillbaka och sökte kontakt med mig och ville få igång mig. Det var EN dag. Hur skulle han inte bli efter flera dagar med enbart dessa koppelpromenader?

Nej. Storgråtandes ringde jag upp mamma och pappa igen och frågade om de hade åkt än. Som tur var hade de inte det. Vi följde med.

Mitt resonemang? Visst, jag kan tänka på vad jag gör med Skurk, men jag vill inte ta ifrån honom hans livsglädje och livskvalitet. Kanske har vi tur på Strömsholm och får nya råd. Hur som helst kan jag vänta dagarna som går dit innan jag gör något.

Och det var SÅ värt det. Vi började promenaden med att skritta i selen, och ibland manade jag på honom så att han fick dra och jag höll emot. Då blev det lite dragträning i skritt, inga problem! Det funkade jättebra. Efter ett tag, när han var uppvärmd, släppte jag honom och han fick gå lös resten av promenaden.

Han fick springa med Indra och Nickie och som vanligt bara flyyyygde han fram i terrängen och sprang efter pinnar som han fick leta upp. Faktiskt är det bra träning att gå och bära pinnar, så det passar ju verkligen Skurk Det är en sån fröjd att se honom så, för han är verkligen lycklig. Det är Skurk i ett nötskal.

I slutet av promenaden kopplade jag på honom igen, och så skrittade vi och varvade ner sista biten. Hela tiden hade han på sig sitt täcke.

När han skulle in i bilen igen blev han lyft.

Det är ändå så små saker det här, men man tänker ju till lite. Såna här saker har jag ju inga problem med att göra i framtiden. Vi är lyckliga båda två över den här lösningen. Hoppas att det kan funka såhär.

Nu väntar vi bara på Strömsholms tid, så får vi se vad de säger…

Samtal från Strömsholm

Fick nyss ett telefonsamtal från Lotta som jobbar på rehabet på Strömsholm. Hon är mamma till Rikard som gick i samma klass som mig på Hundsportgymnasiet. Båda två har hjälpt mig i mina frågor och undringar kring Skurks spondylos, och nu har jag blivit ännu klokare på vad det handlar om och vad jag borde göra. TUSEN, TUSEN TACK!!

Om jag verkligen vill satsa på att hålla honom fräsch, så är det bara att börja om på noll. Korta skrittpromenader i koppel, inget röj med andra hundar, hålla på med fysträning av olika slag.. Suck, det kändes jobbigt att höra. Även om jag vet att han har spondylos så har jag på senast tiden förträngt det lite, och låtit honom vara den glada hunden han är, låtit honom göra som han vill. (Inte belastat honom mer än han själv väljer att göra såklart) Veterinären som vi var till här i stan, när vi fick diagnosen, sa ju att det inte fanns något att göra.

Men idag fick jag en tankeställare. Det finns saker att göra. Vill bara inte att hans liv ska tas ifrån honom. Han är ju en sån livsglad hund, så glad, så lycklig.. som bara älskar att fara fram i skogen och flyga fram och busa med terrierflickorna.. Jobbigt var det som sagt.

Och draget förläggs på is. Kanske, om jag, efter att jag startat på noll igen, byggt upp honom riktigt bra och så, då kanske vi kan dra i framtiden. Men inte nu. Tragiskt

På måndag ringer Strömsholm upp och då bokar jag en tid där. Jag kommer att bli väldigt fattig, och kanske har jag inte råd med kurserna jag skulle gått.. Men det är värt det. Jag måste få veta om jag kan göra något, och jag måste få veta bakgrunden till spondylosen, och inte minst, om det är något mer. Han är tre år  och har haft diagnosen länge, trots att vi i mitt tycke inte har belastat honom särskilt hårt. Det är liksom inte normalt.

Ridhusträning och klubbesök

Är på väg hem efter en tur till ridhuset. Jag var lite trött imorse, så vi missade halva timmen Det fick bli effektiv träning med andra ord!

Han entrar stället med att skälla och att vara småspeedad. Jag plockar fram godis m.m. och vi går ner i manegen. Han skäller igen och visar på alla sätt att vi nu är är. En halv minut senare kan vi börja jobba och då bryr han sig inte om de andra alls. Vi satt i utgångsställning och tränade på att sitta kvar där länge. Trots kampande malinois bara några
meter ifrån oss, satt han kvar och höll dessutom ögonkontakt med mig! Vi har utökat tiden till 40 sekunder nu. Nästan i mål alltså! Får dock vara försiktig ned gnället som kommer runt 30 sekunder där. Kanske gått för fort fram?

Efter detta kortare ridhuspasset, så följde vi grusvägen bort till brukshundklubben. De har lagt in en träningsmatta i klubbstugan. Coolt! Var tvungen att se den bara när vi ändå var där ute Såhär såg den ut:

Skogspromenad och lydnadsträning

Fredagar är veckans skönaste dag, för då slutar jag nämligen redan vid lunch. Så förutom att det faktiskt var ljust ute när jag kom hem, så var det också strålande sol och superhärligt friskt väder. Minus fyra grader visade termometern.

Först drog jag och gråben ut och slipade på lydnaden. Jag är lyckligt lottad som har STORA perfekta gräsytor direkt utanför lägenheten! =) Vi körde igenom lite tandvisning och i över en halv minut satt han i fot och var sådär duktig.

Vi ökade tiden på raksträckorna i fotgåendet, tränade läggande under gång, och så tränade vi platsliggning och ”platssittning”. Det mesta gick som jag ville Hade önskat snabbare ligg, men frågan är om jag kan begära det? I don’t know!

Gick in och utvärderade träningen sen och planerade vad som skulle göras nästa pass. Det blir liksom struktur automatiskt: I slutet av varje pass utvärdering, skriver jag vad vi behöver träna på mera, och kanske även hur. Och den notisen utgör grunden för nästa träningspass. Då slipper jag fundera på vad jag ska göra, bara följa det jag skrivit Jätteskönt om man inte alltid har hjärnan med sig

Loggboken funkar verkligen bra. Jag har börjat reflektera som sjutton över vad jag gör och hur jag ska lägga upp träningen. Känner att jag börjar komma tillbaka till den verkliga träningen igen

Just när jag loggbokat färdigt kom pappa förbi med terrierflickorna i bilen. Då for vi ut till Djerfstugan, som ligger på vägen mot Örebro. Jättekul att få sällskap av fina papi, och så himla kul att se alla hundarna springa och busa och tugga pinnar. Tror att både Skurk och jag njöt av miljöombytet.

Några bilder från promenaden:

Nu är det gjort!

Dagens ”tvåspann”

Såhär såg det ut idag när jag testade att sätta ihop Skurk tillsammans med Indra (världens sötaste borderterrier). Halt var det, men KUL var det minsann! Lycka!!

Skurk var helt skogstokig när selen var på och vi stod och skulle montera fast dem tillsammans. Han skällde, drog och var sååååå taggad! Galning! Han höll tempot uppe hela tiden och var så glad, så glad.. Det här är ju det vi gillar att göra! Är så osäker på om jag gör rätt eller fel, men.. om han gillar det så här mycket kan han ju inte få så ont av det? Han verkar inte stel av det heller efteråt.

Hur som helst; här har ni filmen!

Att vara eller att icke vara..

..företagare, det är frågan..

Har på senare tiden börjat vela. Jag har förfrågningar, men vet inte när jag ska pricka in kurserna. Jag liksom skjuter allt ifrån mig.

Misstolka mig inte – jag tycker att det är otroligt kul att hålla kurs! Annars hade jag ju inte blivit instruktör Det är riktigt lärorikt och utvecklande! Just nu känner jag bara att jag vill sätta mig själv och Skurk först, precis som jag sa i höstas när jag höll på att gå in i väggen. Jag känner fortfarande så.

Skurk ska få sina kurser, sin tid! Han har i princip inte kommit någonstans (tycker jag) sen jag slutade mina hundiga studier i Forshaga för.. ja, för nästan två år sen! Nu har han dessutom fått diagnos, att han har spondylos. Hur länge kommer man kunna träna med honom såhär aktivt? Jag vet inte, ingen vet.. Jag vill ta tillvara på den tiden hur som helst!

Senaste tiden har jag studerat heltid på plats, vikarierat som fritidsledare, varit projektledare för en idrottsskola, idrottstränare tre dagar i veckan och samtidigt egen företagare. Jag skulle bara vilja njuta av att lägga ner hela min inkomst (hihi) och fritid på Skurk och på hunderiet. På att JAG ska får lära mig nåt nytt, för det behövs verkligen också. JAG vill gå kurser och utbilda mig! Det var också något som jag slutade med ungefär samtidigt som jag tog farväl av Forshaga, att gå kurser själv alltså. Man känner ju en viss press som instruktör, och jag känner att jag behöver lära mig mer för att kunna bli en bättre sådan dessutom..

Med andra ord; Skurk och jag behöver utvecklas båda två. I vår takt, utan tidspress.

I vår ska jag ut på en 6 veckor lång praktik, och då kommer jag inte ens att befinna mig i Karlskoga, som det ser ut nu. (Skriver mer om praktiken i ett annat inlägg) Det gör såklart det hela mycket svårare med kursplaneringen. Dessutom kommer sista månaden fram till 1 juni var hektisk som satan med projektrapporter och lektioner som ska hållas. Den 1 juni tar jag examen, och efter det vet jag ingenting. Jag vet bara att jag måste ha ett jobb då, men vet i dagsläget varken hur eller var jag kommer jobba. Eller var jag kommer bo, för den delen.

Det tar liksom emot. Mitt lilla företag hade jag ju stora planer för, och det är mitt verk. Och livet går upp och ner, ibland har man mer tid, ibland mindre. Kanske kommer jag ångra mig, kanske inte. Men jag tror att en paus kan vara bra på alla sätt. Det finns så otroligt många duktiga (duktigare!) människor i hundsverige, så jag känner inte att jag lämnar något tomt hål.

Jag vet inte. Jag får fundera vidare.

 

Nu ska jag ut och springa en kortis med mamma och hundarna! Min tanke var att springa med både Indra och Skurk i lina om jag får till det bra. Vi får se!

En film från i Forshaga när Tina åkte med Skurk. Jag saknar det..